Hundar och barn del 2

Det har snart gått 2 år sedan det senaste "hundar och barn" inlägget. Ska absolut inte påstå att jag har mycket erfarenhet av detta med hundar tillsammans med barn än, men lite kunnigare är jag nog allt =)

Ifrån den dagen då Flickorna började krypa (Nellie hasa på rumpan =) så har jag varit livrädd att hundarna ska göra något emot dom. Att hundarna ska känna sig trängda, bli rädd eller arga och nypa ifrån.... eller ännu värre, om dom inte bara skulle nypa.... Jag vet att jag skulle ha svårt för att förlåta mig själv om jag lät något sådant hända.

Men om jag får skryta lite, så har vi inte haft EN ENDA incident på dessa 2 år!!
Inte ett morr, inte ett skall, inte ett gnäll, inte ett nyp!
Förhoppningsvis så är väl detta inget ovanligt i hundfamiljer, men jag vet hur mina hundar är ibland. Nu ska jag absolut inte framställa dom som aggressiva, på något sätt, utan det handlar mer om över-exalterade blandat med lite nervositet. Och även om dessa sinnestillstånd fortfarande finns, hos båda hundarna, så är det ingenting jämfört med hurdan Schäfern va innan vi började träna honom, innan Darling berättade att hon va gravid.
Så skillnaden är stor från då till nu och det är jag evigt tacksam för.

Ett  fel som jag tror barnfamiljer gör/tänker är det att dom VILL att barnen och hundarna ska bli "bästa vänner". Dom pressar på barnen på hundarna. Ungarna tycker det är jätteroligt att busa och leka med hunden, och föräldrarna tycker det är underbart, men föräldrarna har inte förmågan att se de tecken som hunden visar när den inte vill eller tycker det är obehagligt.

Vi har följt 4 "regler" här hemma och dom är ganska logiska och simpla.
1: Båda hundarna har 1 eller 2 ställen där dom får vara i fred, där Töserna (eller jag och Darling) inte stör dom
2: Hundarna äter alltid i fred bakom grindar där Töserna inte kommer åt.
3: När hundarna tycker att Töserna kommer för nära och det eventuellt känns obehagligt för dom så har dom lärt sig att gå undan, gå till sin plats och lägga sig. Sen är det upp till oss att kolla så Töserna inte följer efter.
4: Nu när Töserna kan springa (speciellt utomhus) så har vi alltid koll så hundarna inte jagar upp sig för mycket. Vi är alltid med så vi kan bryta/avleda hundarna i god tid.

Nu kan Töserna ge hundarna godis samt ställa ner matskålen till hundarna, och bara det bygger en bättre relation mellan alla 4. Det faller sig lite naturligt mellan alla 4 nu, hundarna vet att dom ska sitta innan dom får godis och det är nästan så att Töserna väntar med att ge godis tills hundarna satt sig =)

Navajo kommer ALLTID springandes till oss, med slätstrukna öron och glad svans, när Töserna gråter.
Diablo MÅSTE varje kväll, när vi ska gå och lägga oss, gå in i barnrummet och nosa på båda Töserna innan han finner ro och går och lägger sig.

Navajo och Linnéa

 

Navajo och Diablo

 

Nellie

 

Nellie och Linnéa

 

 



Enbart positiva metoder och belöningar!

Enbart positiva metoder och belöningar!

Visst vore det fantastiskt om man aldrig behövde säga till eller korrigera sin hund på något sätt. Att bara kunna ge sin hund beröm i alla lägen.

Varje gång som hunden utför ett oönskat beteende så väntar man tills hunden slutar och sen ger man belöning för det beteendet som är godkänt enligt oss.

Om vi tar ett exempel.

Positiv metod. Att ignorera bort oönskat beteende istället för att korrigera. Om hunden inte får någon respons ifrån dig så ser den ingen anledning att fortsätta.

Din hund skäller på grannen, du ställer dig i dörren och väntar på att hunden ska sluta. När hunden väl slutar så får han beröm för att han har slutat och eventuellt för att han kommer tillbaka till dig. Det låter ju jätte-vettigt, hunden har fått beröm för att den har slutat…. eller?

Om du inte ger hunden en korrigering eller något avledande så har hunden förmodligen slutat för att grannen gick in i sitt hus igen. Hunden skällde och skällde tills grannen försvann och sen fick hunden ett beröm. I hundens värld så blev ju allt perfekt. Han lyckades skrämma bort grannen (Vakta tomten) plus att han fick beröm för det.

 

Negativ korrigering. Om man lägger in en korrigering när hunden redan har BÖRJAT skälla så blir det ju en bestraffning, och en bestraffning försämrar bara din relation till hunden. Ju mer du bestraffar hunden, ju mer försvinner hundens förtroende för dig. Tänk dig själv om du får en käftsmäll, av din sambo, varje gång du startar bilen. Du kommer inte sluta använda bilen, för du behöver den, men förmodligen kommer du och din sambo gå isär.

Likadant med hundar. Hundar med vaktinstinkt behöver vakta, det ligger i generna på dom. Skäller du då på hunden varje gång den vaktar så förlorar den mer och mer förtroende för dig.

 

Något avledande. Du kan kasta en godis åt sidan, så hunden bryter fokus och tar godisen istället, men förmodligen så kommer hunden äta godisen och sen börja skälla igen.

Men säg att det skulle funka, att hunden tar godisen och sen har den inget behov av att skälla mer. Då är det lätt att du behöver slänga godis hädanefter. Men om man istället testar hunden emellanåt. Skulle grannen komma ut och hunden reagerar men för en gång skull, inte skäller, så ger man rikligt med oralt beröm. Skulle hunden ändå skälla så är det bara till och kasta en godis till.

 

Positiv korrigering. En del påstår att dom har en så kallad positiv korrigering. Att ett nej-ord betyder ”- gör inte det, gå och gör något annat roligt. Hunden skäller på grannen och ”nej” betyder gå och lek med bollen istället.

Om man bryter ner detta lite och kanske överanalyserar så tycker jag det ändå att det, på sätt och vis, blir en negativ korrigering.

Hunden börjar skälla, först och främst, pga vaktinstinkter, i andra hand för att han får ut något av det, och i tredje hand för att dom kan och vill. Dessa tre anledningar är ganska stora motivationer för en hund och ska man då säga – Nej, gå och gör något annat! så är det ju förmodligen tråkigare än att skälla på grannen och då blir det en negativ korrigering. Det är väldigt svårt att hitta något som är roligare att göra, för hunden, än något som hunden själv väljer att göra.

 

Förekomma. Har du god kontakt med din granne så kan du ju alltid be honom/henne att ringa eller sms:a dig innan dom ska lämna hemmet. Då kan du förekomma hunden med en korrigering (följt av beröm) för du vet att grannarna kommer att komma ut. Men då gäller det ju att man har så pass trevliga och hjälpsamma grannar =)  

 

 

 

 

Rutiner!

Kompetensen lyser med sin frånvaro på terminalen. Transportledaren har gått på semester och högste VD:n har fått för sig att han ska styra fjärrtrafiken. Det beslutet är ungefär lika dumt som att jag skulle bli kirurg för en dag.
Han har inte koll på hur mycket bilarna kan lasta, både när det gäller vikt och storlek, och han vet inte var i Sverige bilarna är, även om det är han som har skickat dit dom. Vilket resulterar i att 2 bilar kan åka till samma företag för att lasta samma gods.

Men jag ska bara härda ut i 3 dagar till sen så går jag på semester i 4 veckor.

Nu till mina jävla hundteorier.

Inlärning via vardagssituationer!

Man gör saker med hundarna varje dag som man inte tänker på, som i sin tur faller sig naturligt för hunden att göra innan varje specifik situation. Både positiva och negativa.

Varje gång jag öppnar ytterdörren ber jag hundarna flytta på sig, så att jag kommer åt dörren.
I början fick jag ge kommando, sen knäppte jag med fingrarna och efter ett tag så flyttade hundarna sig automatiskt när jag gick mot dörren. Allt på grund av rutiner.

Jag kan komma på mig att jag gör en rörelse med handen varje gång jag säger *ligg* till hundarna. Det har resulterat i att ene hunden lägger sig ner med bara handrörelsen men den andra behöver både kommando och handrörelse, ibland, för att lägga sig ner.

Varje gång jag ger hundarna mat så vill jag ha en stunds ögonkontakt med dom innan dom börjar äta, just som kontaktövning för "att börja äta" är en bra belöning på ett bra beteende. Nu sitter hundarna och stirrar på mig innan dom börjar äta.

Men något hände på en promenad härom dagen. Jag och hundarna gick på en grusväg och helt plötsligt så går båda hundarna och lägger sig i diket. Jag fatta inte vad dom sysslade med så jag kallade in dom, och sekunderna senare så hör jag att det kommer en bil.

Där hade vi inlärning via vardagssituationer. Varje gång det kommer en bil så kallar jag in hundarna och platsar dom i diket. Nu hörde ju hundarna bilen långt innan mig och dom gjorde det dom lärt sig, nämligen att gå och lägga sig i diket.
Förmodligen så förstörde jag det hela genom att kalla på dom, men nu vet jag om det till nästa gång och kanske fattar vad dom sysslar med!

Morrande.

Du går in i vardagsrummet. I soffan sitter din son på 7 år och tittar på tv. När du kommer in så spänner din son ögonen i dig och säger -FÖR FAAN! Gå ut härifrån, jag vill vara ifred!!
Du vänder på klacken och går ut............... Nej, det gör du inte.
Förmodligen och förhoppningsvis så sätter du dig i soffan och förklarar för din son att det inte är okej att prata på det viset.

Jag har läst MÅNGA tips på nätet där folk säger, om din hund ligger i soffan och morrar åt dig så ska du ta det som ett tecken på att hunden vill vara ifred och att du ska gå där ifrån.
Gör du det, så får hunden precis den reaktion som han ville ha och han lär sig att om jag morrar så får jag ha soffan/mattan/rummet m.m ifred!

Efter femtielva gånger som hunden har fått som den vill så har du bjudit hem svärföräldrarna på middag.
När ni har ätit så vill du bjuda svärfar på en Konjak och slå er ner, bekvämt, i soffan.
Men hunden ligger där, visar ett stort "leende" och morrar dovt.

Va händer då den femtitolfte gången??
Kommer du säga till svärfar att ni inte kan sitta i soffan för att hunden vill ligga där nu??
Va händer denna gången då du försöker "trotsa" hunden och få ner den ifrån soffan??

Nä..... Morrar din hund åt dig så gå INTE där ifrån. Sätt dig ner i soffan med inställningen
-Du är ju inte klok, lägg av nu!

Morrandet kan grunda sig i osäkerhet mot dig och då gäller det att stärka förtroendet. Många säger att man ska ge hunden godis i det läget, men jag tycker man kan vänta en stund. Om du bara sitter och ignorerar hunden så tystnar den snart och DÅ kan man börja ge godis. Då blir godiset både förtroende-stärkande plus ett beröm för att han har slutat morrat.

*Ta tips ifrån allt och alla och utveckla det bästa för dig och din hund*  

Lite allmänt om dagen.

Jag började titta på reprisen av "Hundens sämsta vän" på TV4.
Sanslöst att folk kan behandla djur på det viset, och att dom saknar den spärren som säger att detta är fel.
Och det som är ännu värre är nog dom som har spärren men ändå gör så här för att dom går igång på det på något vis.
Nä.... Skottpengar på sådana!!

Vart iväg till skogs idag med en Finsk Lapphund en Schäfer en Rottweiler samt en Rottweiler/Amstaff.
Förutom promenad så stod det lite lydnadsträning på agendan.
Tränade fritt följ, stanna på kommando, inkallning, skall och platsläggning.

Allt gick riktigt bra idag förutom Schäfern som slarvar lite i fritt följ, men det är bara när någon av dom andra hundarna går förbi oss, då vill han gärna öka takten och gå ikapp. Men jag får skylla på mig själv, det är ju inte ett optimalt tillfälle att träna just det bland en massa lösa hundar.

Platsläggningen gick riktigt bra, 2 minuter och alla hundar låg kvar.
Ska tilläggas att vi gick undan så hundarna inte såg oss.
Ska även tilläggas att placeringen av hundarna kan ha varit väldigt genomtänkt =)

Förutom detta så la vi lite "snabbspår" (Gå ut 200-300 meter i skogen, släpper en tennisboll, gå runt och ut igen.)
Det är underbart att se 45-50 kg Rottis flyga över stock och sten och nästan exakt där han tappade synintrycket, slå nosen i backen och springa rakt på tennisbollen.
Schäfern och Finnen kan detta så vi gjorde det hela lite svårare.
Finnen fick väldigt många vinklar i spåret, det tog lite tid men han fixade det.
Schäfern släppte jag på bakspåret. Skickade in honom i skogen där jag kom ut, och även det gick väldigt bra.

Det va allt jag hade denna gången, nu ska jag plåga er med lite kort istället.

Diablo, Navajo, Shiira och Diezel

 

 Jupp, He`s crazy!

 

 Navajo tycker vi är för långsamma.

 

 Shiira

 

 Shiira och Diezel

 

Navajo och Diablo

Beröm!

Beröm som blir fel och vardagssaker som blir beröm!

När jag kliver upp på morgonen så är hundarna kissenödiga och väldigt exalterade över att få komma ut. Dom springer runt benen på mig, skäller och gnäller och vill att jag ska öppna dörren.... Eller dom gjorde det förr, rättare sagt!

Jag kliver upp runt 4 nästan varje morgon, och vid den tiden så ligger Darling och töserna och sover gott. Det sista jag vill då, är ju att hundarna ska börja skälla. Börjar dom skälla så vaknar töserna och det blir ett jävla liv. Skällande hundar och skrikande barn klockan 04.00 är ingen bra start på dagen.

Lösningen på detta blev det mest logiska, öppna dörren, fort som fan, och släppa ut kreaturen. Men jag märkte ju snabbt att det va ju en lösning som inte löste något. Dom gav ju fortfarande ljud ifrån sig tills dess att jag hade fått upp dörren.

Dom VILL ju att jag ska öppna dörren, när jag öppnar dörren så blir det ett beröm för det sinnestillståndet dom är i just då och dom lär sig jävligt snabbt att om dom skäller ännu värre så öppnar jag ännu snabbare.

Lösningen blev ju att på dagtid, lägga dom ner och vänta tills dom lugnat ner sig plus ögonkontakt, innan jag öppnar dörren och släpper ut dom på kommando.
Likadant gäller när dom ska in och ut ur bilen.
Eller när dom vill lukta på något intressant, då brukar jag hindra dom i kopplet tills dom självmant tittar på mig, utan att jag gör något ljud ifrån mig, och när vi får ögonkontakt så släpper jag efter i kopplet och dom får beröm genom att få lukta. En bra kontaktövning.

Där va lite tankar om detta. Det finns mängder av sådana situationer så jag kommer säkert skriva om detta ämne igen. Hoppas det inte blev allt för långtråkigt att läsa.

Jakt och aktiviteter!

På Tisdag så ska jag och Darling ( http://www.juniloveer.blogspot.se/ ) förhoppningsvis gå på en föreläsning som heter Hundens Tankar och Språk med etologen Per Jensen. Ska bli väldigt intressant och höra vad han har att säga!
 .
Diablo (Schäfer) är nu mera förvisad till 15 meter spårlina på promenaderna. Det är ju koppeltvång nu, men minns jag inte helt galet så får du ha hunden lös om du anser att du har såpass koll på hunden att det inte jagar.
Navajo (Finsk Lapphund) skiter fullständigt i vilt, det rör honom inte i ryggen, så han går löst hela tiden.
Diablo, å andra sidan, sätter gärna efter, t.ex ett rådjur om vi skulle överraska det bakom ett krön. Är jag då inte på hugget och bryter honom så så är han borta en stund.
Men jag har märkt att Diablo har inte en chans emot rådjuret, han kommer aldrig ikapp och det känns ju tryckt.
Men hur som helst så är det ju oförlåtligt, jag har ju ett ansvar att se till så han aldrig får chansen att jaga, där av spårlinan. Han har 15 meter att röra på sig åt alla håll plus att är det vilt på G så kan jag bryta honom på avstånd i rätt tid. Jag kan på 15 meters håll lägga fokus på mig igen, Diablo släpper rådjuret och när han tittar och går mot mig, får han rikligt med beröm.

Detta har visat sig vara väldigt effektivt. Nu vädrar han vilt, skiter i det, tittar på mig och börjar nosa i backen istället. Och det som känns riktigt bra är att han söker kontakt med mig innan han börjar göra något. Lite som att han vill ha min tillåtelse först, och det tycker jag är väldigt bra och framförallt viktigt.

Jag och min syster var ute på en promenad härom dagen. Min syster är näst intill höggravid så promenaden gick inte i något högt tempo plus att det blev många raster.
Detta lugna tempo gjorde hundarna väldigt avslappnade och dom lunkade fint och sakta jämte oss.
Men för att aktivera dom lite så hittade vi på lite saksök.
Vi platsade hundarna, min syster passade dom och jag gick ut några hundra meter, med en tennisboll, släppte den och runt ut till hundarna igen.

Först ut va Navajo. Han är riktigt duktig på detta så jag gjorde det riktigt svårt för honom (många vinklar)
Han sprang som en blådåre i skogen och spårade. Efter en stund så kom han ut utan bollen. Jag skickar in honom i skogen igen och en halv minut efter så släpper jag in Diablo också. Dom far runt så det skakar i träden, riktigt härligt att se, och efter en stund kommer Navajo med bollen, helt slut.

Sen la vi en omgång åt syrrans Rottis hane. Han är som en fjolårs kalv på grönbete när han ger sig iväg. Riktigt skön är han, sprudlar av glädje.
Syrrans Amstaff/Rottis tik har en jävla motor, så när hon gav sig i väg efter tennisbollen så yrde gräset bakom henne. Båda två hittar bollen väldigt fort.

Sen kommer vi in på Diablo!!
Har syrrans Amstaff/Rottis motor så är hon lugn jämfört med Diablo. Han står på bakbenen, bunden i en björk som böjer sig, och ylar och "skriker". Och varje gång jag släpper på honom så tänker jag att det är sista gången jag ser honom, han kommer springa till världens ände. Men jag har fel. Han kommer ALLTID ut med bollen, alltid själaglad!

Från vänster: Navajo (Finsk Lapphund) Shiira (Amstaff/Rottis) Diazel (Rottis) Diablo (Schäfer)

Skönt det känns att efter ca 2 månader utan internet (lika med inget bloggande) så får jag äntligen iväg ett litet inlägg! Kommer snart ett till, garanterat!

Respekt!!

Nu ska det inte handla om hundar..... Tänkte ta upp ett annat ämne som jag retar mig på dagligen, men igår hände något som fick bägaren att rinna över.

Jag följer många poliser på Twitter, speciellt hundförare, men även många "vanliga" poliser.
Igår efter middag fick jag nyheten om att en polis hade gått igenom isen med sin fyrhjuling och att läget var väldigt kritiskt. Strax efter det började det strömma in en massa kommentarer om hur BRA det va att denna olyckan hade skett, folk började håna situationen.............. HUR FAAN KAN FOLK BETÉ SIG SÅ!?
Hur kan en person sitta och gotta sig i andra människors olycka??
Hur kan dom brista så fruktansvärt i respekt att dom väljer att håna istället för att lyck-önska polismannen och hans nära och kära??
Lite senare på kvällen så läste jag på Aftonbladet att polisen, i fråga, hade avlidit p.g.a sina skador.
Nu undrar jag om dessa människor, som hånade, känner någon form av skuldkänsla eller sitter ASEN och är glada!?!?
Det är ju psykopatiskt beteende att inte kunna visa respekt i en sådan situation, oavsett om det handlar om en polis, snickare, advokat eller trädgårdsanläggare. I slutändan handlar det om ett människoliv, oavsett yrke.

Dom kommentarerna jag läste på Twitter igår gjorde mig inte bara förbannad, utan jag kände någon form av hopplöshet. Folk i allmänhet har tappat förmågan att "tänka ett steg längre", tänka på det där lilla som gör att det kanske kan underlätta för någon annan. Men det kanske är där det brister? Folk ser bara efter sig själva.
 Jag tycker jag ser det beteendet överallt, i trafiken, mataffären, på jobbet m.m.

Det kan verka löjligt men när du går i mataffären och ska lämna din vagn, ställ den utmed en vägg och inte mitt i gången. Jag vet..... det är en liten grej och det låter fruktansvärt löjligt, men TÄNK på personen bakom dig som ska förbi, försöka tänka på att det finns fler i affären, inte bara du!
I trafiken. Det står i lagboken att du ska underlätta i trafiken efter bästa möjliga förmåga. Tänka på att inte smita ut framför en lastbil just av den anledningen att du inte vill hamna bakom. Tänka på att det kan vara upp emot 60 ton som ska bromsas ner, växla ner och börja om. Och ur en miljösynpunkt så är det ju en fruktansvärt onödig handling. Men eftersom folk inte tänker på andra så kan man ju börja fundera på hur mycket det blir kvar av dig, din familj och bilen när en lastbil dundrar in.

Det finns mängder av småsaker i vardagen som man kan tänka på för att underlätta och glädja andra.
Vuxna människor måste ju kunna besitta förmågan att tänka på konsekvenserna av sina handlingar. Att barn och tonåringar inte alltid kan det är ju allmänt bevisat.... men vuxna människor?!

Visa lite respekt och tänk på andra.... Det gör inte ont!!    

Aktivera!!!

Förra veckan hade jag fruktansvärt mycket på jobbet. Jag var iväg ifrån 4 på morgonen till 7-8 på kvällen, och när jag kom hem så åkte Darling iväg till träningen eller jobb. Jag skulle mata och lägga töser, duscha och få i mig mat och sen blev det sängen för att upp och jobba vid 4 dagen efter. Helger blev upptagna med andra ansvar som skulle genomföras. Dom som blev lidande, i tidsbristen, va hundarna =(
Efter 9 dagar utan någon aktivering alls, så blev hundarna deprimerade. Inga glada svansar, dom bara låg i ett hörn och såg nästan ledsna ut........ Fruktansvärt
.
 Tycker jag läser och hör, rätt ofta, på forum i tidningar och ifrån andra hundfolk, att det inte är bra att aktivera sina hundar för mycket.
Jag tycker det låter lite konstigt för det måste väl ändå bero på vad för hund du har. Har du en hög-energisk hund så måste du aktivera den mer, har du en lugn hund så kanske den nöjer sig med mindre aktivering.

Vår Fiska lapphund kan absolut nöja sig med att ligga i trädgården en hel dag, utan promenader och annan träning medan Schäfern ligger och stress-flåsar som om det vore högsommar hela natten.
Syrrans Rottis hane kan få en ordentlig promenad, komma hem och sova 10 minuter och sen är hans energinivå på topp igen. Och då får hon ut och träna lite lydnad eller liknande. Min mor hade en Bichon Frise som tvär-vägrade gå på promenad om det va blött ute. Helst skulle hela promenaden vara på torr asfalt. Och Bichonen nöjde sig med det.
Svärmors Yorkshire terrier hade behövt konstant aktivering hela dagarna. Får inte han stimulans på en dag så flyger han runt som en raket i lägenheten.

När folk säger att för mycket aktivering inte är bra så tänker jag att man aktiverar över hundens fysiska förmåga. Att man pressar hunden längre än vad den klarar av, både styrke och konditions-mässigt. Det håller jag med om.... Men det är ju självklart!!

Å andra sidan så är hundarna anpassningsbara (till en viss gräns). Håller man hårt på t.ex 3 promenader på en timme, i veckan, så nöjer hundarna sig med det. Men ser man det ur en hälsosynpunkt så är jag övertygad om att både du och dina hundar behöver röra på er mer än så. En promenad på en halvtimme/timme varje dag i veckan gör bara gott för både hälsa och kontakt med hunden.

Vi försöker ge våra hundar en promenad varje dag och på helger tränar vi lite spår och lydnad. De gör bara gott och framförallt så tycker hundarna det är kul.
  

Lite tankar och bilder!

Hinner ju inte jämt att ge mig ut i skogen på promenader med hundarna, hur gärna jag än vill. Hade jag kunnat så hade jag varit ute i timtal i skogen. Rastat, lagt spår och sak-sök m.m!
Man har ju andra ansvarsområden i vardagen såsom barn, jobb, skola, träning, hus, trädgård och bilar som ska skötas om.
Men missförstå mig rätt, jag klagar inte, får bara lite dåligt samvete när hundarna blir åsidosatta.

Men för att hundarna ska få lite stimuli på en dag så grejar vi med lite simpla övningar här hemma i trädgården.

Slänger ut en näve godis, i snön, så dom får använda nosen lite.
Platsar hundarna och slänger ut en tennisboll i "dungen" vi har i trädgården, och sen släpper upp dom på kommando så dom får leta upp bollen.
Kastar tennisboll.
Gömmer godis runt om i huset och trädgården som dom får nosa upp.
Kontaktövningar.
Kamplekar.
Lite allmän lydnad. Fot, sitt, ligg, inkallningar och fritt följ m.m
Sist men inte minst, en laserpekare. Schäfern jagar pricken fram och tillbaka i trädgården och han springer så in i helvete!! Han är helt slut efter några vändor. Enda felet med det är att jakt-instinkten träder fram lite för mycket och schäfern "försvinner". Ögonkontakten försvinner. Men det ska vi snart få ordning på =)

 Navajo (V) Diablo(H)

Långvandring förra sommaren. Kurirleden 5 mil.

 

En stunds vila. Kurirleden.

 

Högt skitande =)

 

Testar den nybyggda altanen.

En liten kort tanke.

Inget annat djur i vår del av världen rör upp så starka känslor hos människor som vargen. Säg varg och varenda människa har en åsikt.

Vargen har under århundraden skildrats som själva sinnesbilden för ondskan. Ja, ibland rent av som Djävulens, Hin Håles egen representant på jorden. Samtidigt härstammar "Människans bästa vän", hunden, direkt från vargen.

Citat: Rovdjurscentret, De 5 Stora.

Kontakt

Igår kväll så fick den ena tösen magsjuka, spydde ner hela sängen och så fortsatte det in på sena natten.
På morgonen så började det mildras för Linnéa och ungefär när hon spydde sin sista gång så började Nellie med sin första och sen höll hon på hela dagen.
Så denna dagen har gått ut på att hålla barn som spyr, tvätta kläder och koka nappar, flaskor och leksaker för att få bort alla bakterier.
Nu sover tösera och jag sitter här och försöker förneka min egna magsjuka. Det är inte fråga om om utan om när, just nu.

Men.... sluta klaga =)
Schäferns trampdyna såg väldigt bra ut idag, så jag och hundarna unnade oss en kort promenad, trots feber och magsjuke-tankar.
Den blev absolut inte lång. Jag tror vi gick ungefär 1 km bara, men det tog nästan 1 timme. Tänkte att jag skulle träna lite kontaktövningar med hundarna (passa på när jag inte orkar träna dom fysiskt).

Börjar i bagaget på bilen.
Hundarna ska sitta ner när jag öppnar, vara lugna och hålla ögonkontakt med mig innan jag säger varsågod. Här belönar jag inte med godis, jag tycker belöningen ligger i att dom får hoppa ut.
Sen innan vi börjar gå så står jag still bakom bilen tills hundarna börjar undra varför vi inte rör på oss. Efter en stund så ledsnar dom och när dom kommer och söker kontakt så är jag beredd med godis.

Nu när vi går iväg så är hundarna alltid lite stissiga och har mycket energi och efter en 100 meter så kan avståndet mellan mig och hundarna bli lite långt. Jag vill ha "avstånds-kontakt", att hundarna stannar upp och kollar efter mig lite då och då, men i början på promenaden kan det brista lite. När avståndet är för långt och kontakten för dålig så gör jag 90 grader och går rätt ut i skogen, 10 till 20 meter och sätter mig på huk. Efter en stund så saknar hundarna mig och kommer som skjutna ur en kanon. Likadant där, lugna och ögonkontakt innan vi börjar gå igen.

Nu när dom har lugnat ner sig och håller bra avstånd med bra kontakt så kör vi nästa övning.
När hundarna är framför så stannar jag, vänder mig om och väntar tills hundarna kommer runt och tar ögonkontakt. Jag gör dock inte den för många gånger under en promenad, det kan lätt bli tråkig för det händer inget spännande.

Sist men inte minst så kör vi det basala.
En godis i öppen hand i höjd med hundens huvud. Varje gång hunden försöker ta godisen så knyter jag handen och öppnar när hunden håller tillbaka. Fortsätter så tills hunden tar ögonkontakt och då får den godisen.

Ett tips som är bra för att få lugna hundar i skogen är att gå en sträcka, vända och gå tillbaka samma väg. Inte gå en slinga runt.
När man går sträckan tillbaka så finns det inga ny upplevelser för hundarna. Inga nya lukt och synintryck. Dom har ju redan luktat och sett allt första gången vi gick där. Hundarna blir lugnare och man kan passa på att berömma och uppmuntra det beteendet, i massor!

*Ta tips ifrån allt och alla och utveckla det bästa för dig och din hund* 

Veterinärer

Jag tror att det är fyra dagar sen nu.
Jag vaknade vid 4, halv 5, gick ner för att förbereda mig själv för avfärd mot jobbet. När jag kommer in i köket så möts jag av 3 ordentliga bajshögar.
Jag vet inte vilken hund det är som har gjort det, båda två verkar glada, pigga och fulla av energi. Men jag släpper ut hundarna medan jag torkar golven och gör i ordning mig själv.

Sen fram emot 8 tiden så ringer Sussie och berättar att hela finrummet är nerbajsat och att Navajo inte kommer ner ifrån övervåningen när hon kallar på honom. Vi kommer överens om att vi ska avvakta lite och Sussie åker iväg till skolan.
Sussies syster ska passa våra töser under förmiddagen så hon förklarar läget angående Navajo och att hon måste ringa om Navajo blir sämre.

Runt lunch så ringer Sussie igen.
Navajo har knappt lämnat sin plats och dom få gångerna han rör på sig så stödjer han inte på ena bakbenet.

Nu kommer vi in på veterinärer.
Hur kan vissa veterinärer som jobbar med hundar vara så dåliga på hundar. Navajo är en väldigt stabil hund men nu är han lite reserverad p.g.a smärta. Sussie och Navajo sitter i väntrummet, veterinärer kommer ut och berättar att det är deras tur. När Sussie ställer sig upp så rusar veterinären fram med armar i luften, ställer sig över Navajo och "skriker" HEEEEEEEEEJ NAVAJO!!! Samtidigt som han lyfter upp honom..........????.........
Sussie såg på Navajo att detta va fruktansvärt obehagligt men snäll som han är så gjorde han inget. Hade det varit Diablo istället så hade han nypt veterinären på första bästa ställe.
I min värld så ska veterinären komma fram (lugnt och sansat) och hälsa på Sussie och låta Navajo få en chans att lukta på honom. Ge Navajo en chans att få en bild av vad detta är för människa. Veterinärer behöver inte bry sig om hunden innan det är dags för undersökning.

Hur som haver så gjorde veterinären en undersökning (bla röntga magen) och kommer fram till att han har lite mycket gaser. Gaserna leder till en liten infektion i kroppen som har satt sig just på benet (antog han, hatar när veterinärer och barnläkare antar). Men vi fick en pasta som han skulle få, oralt, två gånger om dagen i tre dagar. Nu har dessa dagar gått och Navajo är bra i både ben och mage.

Detta spektakel kostade oss 2700 kr och nu när vi gick ut i trädgården så såg vi att blodigt tassavtryck i snön. Schäfern har skurit upp en trampdyna!!!

Ödmjukhet!

Har stått och lagat mat i nästan 3 timmar nu, som jag och Darling precis har avnjutit.
Måste få skryta lite och säga att jag är jävligt skicklig, kanske skulle skola om mig till kock..

Nu till saken.
Läste precis ett blogg-inlägg från en jag följer på Twitter. (hoppas personen ifråga inte tar illa upp att jag spinner vidare på detta lite). Inlägget hette Älskar eller Hatar.
Jag tolkade inlägget som så att om hon delade med sig av sin erfarenhet gällande hundar, delade med sig av en teori eller en metod, så fick hon 10 personer som sa -Riktigt bra, så tycker jag med. Och 10 personer som sa -Du är ju inte klok! Hur kan du tycka/träna så?!

Där har vi anledningen till att jag startade min blogg!
Så länge hunden inte far illa så kvittar det väl vilken metod någon annan använder sig av. Och jag tycker det är fruktansvärt orutinerat att bara döma bort en teori, jag tycker man ska till sig av allt alla säger och samla på sig så mycket tips och kunskap man kan.

Jag tycker inte att allt Cesar Millan gör är rätt alla gånger och i alla lägen, men jag försöker ändå titta på så många program som möjligt, just för att jag kanske får reda på något nytt. Eller han kanske har börjat använda någon ny metod som kanske kan fungera på någon av mina hundar.

Det samma gäller Fredrik Steen, jag sitter och lusläser varje nytt blogg-inlägg han skriver, av samma anledning som ovanför.
Och jag tar tips från Hundmannen, min sambo, min far, min mor, min syster, grannarna som tränar Rottis och Boxer på elitnivå, folk jag följer på Twitter och jägaren i höstas vars hund hade sprungit bort från jaktmarkerna.

Du kan inte läsa körkortsboken och sen tro att du kan sätta dig och köra en bil.
Man kan inte läsa en bok om lydnad och sen träna strikt efter metoderna som man läser till sig.
Man måste utveckla det som fungerar bäst för dig och hunden och för att kunna göra det så måste du läsa t.ex 374 böcker, ta tips från allt hundfolk du stöter på och skaffa så mycket erfarenhet du bara kan.

Och när du kan träna och sköta din hund på ett hälsosamt sätt så kanske du får för dig och skaffa en till hund. En hund som är en helt annan ras och har en helt annorlunda "motor" och psyke, och helt plötsligt så faller 50 procent av din erfarenhet bort. Metoderna du använde på den första hunden kanske inte alls fungerar på nästa hund och då måste du börja ta till dig av nya tips och utveckla nya metoder för den nya hunden.

Skaffa all kunskap som finns i hundvärlden, speciellt för din hunds skull. Och håll er lite ödmjuka och tänk på att vissa metoder fungerar för vissa, även om dom inte passar dig!!

Psykologi

Dagens lördag blev bortslösad i form av kurs!
Jag spenderade 7 timmar där jag fick lära mig om sånt som jag har sysslat med i snart 13 år. Kursen var som mest inriktad på ECO-drive. Tror detta va min 6 eller 7 lektion i ECO-drive, både teoretiskt och praktiskt.

Men sen blev lördagen genast bättre när jag fick komma hem till min vackra kvinna, underbara barn och fantastiska hundar. Och som grädde på moset så blev det Sushi till kvällsmat.


Är man elak om man inte känner empati för någon som har misslyckats, trots att man visste (långt tillbaka) att personen ifråga inte skulle lyckas? Och hur länge ska man ställa upp och hjälpa en person som uppenbarligen inte klarar av sin uppgift?


Psykologi!
När jag va liten, ifrån att jag började tänka för mig själv till tonåren, va jag såpass naiv att jag trodde att folk som sa eller gjorde något elakt, gjorde det av misstag!

I tonåren insåg jag ju att folk inte va så trevliga som jag ville tro, men jag försökte att inte bry mig. Bemästrade dock inte denna ädla konst riktigt.

20-års åldern hade jag lärt mig att skita fullständigt i vad folk tyckte och tänkte. Så länge deras handlingar inte drabbade min familj samt nära och kära.

Nu, början på 30- års åldern så gäller det samma som vid 20-års åldern med den lilla ändringen att jag vill veta VARFÖR folk gör som dom gör och hur dom resonerar, speciellt när det fullständigt går emot min moral och mitt tankesätt.

Frågeställningen ovanför är uttaget ur ett "drama" som har utspelat sig på jobbet under några månader nu. Chefen drog igång en ny svår tur som absolut behövde en VÄLDIGT rutinerad chaufför för att körningen skulle fungera. Jag tänker inte dra hela historien, men han anställer en nyutexaminerad chaufför (18 år) med motiveringen att han bor nära företagen som lastbilen utgår ifrån.
Nu har det visat sig att han inte klarar av körningen, han erkände det för mig i fredags. Men chefen kan inte svälja sin stolthet och erkänna att han har gjort fel. Nu ignorerar han ansvaret för 50-60 lastbilar för att istället lägga all sin energi på att denna bilen ska fungera.
Jag har lagt mig i detta "drama" för det har drabbat en nära stående till mig. Min gode vän @GrinigaGubben var värd denna körningen till 100%. Vi är stöpta ur samma form han och jag. uppfostrade till att ha en förbannat hög arbetsmoral och med det i bakfickan plus hans kompetens så hade han fixat den turen galant.

Men tyvärr så är det där det skiter sig.
Chefen måste ha nybörjaren på turen för då känner sig chefen behövd. Då blir hans "jag är bra" behov fyllt.
Turen blir chefen skötebarn som han fixar och donar med åt nybörjaren, nybörjaren står och säger -Tack, jag hade aldrig fixat detta utan dig. Chefen får en ego-boost.
Vi andra har lärt oss att inte ge chefen den belöningen. Chefen stannar kvar på jorden, men så fort någon ger honom beröm så får han hybris.

En människas stolthet, envishet, favorisering och egoism kan få ett stort åkeri med 50-60 bilar och ett 20-tal släp att gå på knäna.  
 
 

Jaga! Jakt!

Va ute på promenad i går i "älg-land". Tror inte jag någonsin har sett så många älgtorn på ett och samma ställe som där. Skulle man placerat en jägare i varje torn så hade dom blivit varandras kulfång, och allt detta mitt i ett välanvänt elljusspår. Förstår inte logiken i detta, placera ut folk med bössor bland pensionärer och motionärer?!

Men hur som haver, så märkte jag på hundarna att det va mycket rörelse i skogarna, dom stannade ofta upp och vädrade med hög svans och fokuserade öron. Och när nosen gick i backen så va dom väldigt energiska och uppjagade. Förutom på kroppsspråk så kan man se på tungan om hunden är uppjagad eller stressad.

Vit/röd tunga = "Normalt"
Illröd tunga = Fysiskt utmattad och trött
Lila tunga = Stressad eller uppjagad

När hundarna börjar bli lite uppjagade i skogen så brukar jag stanna, vända och gå tillbaka eller gå in i skogen och gömma mig, just för att dom ska komma på att jag inte är där bakom, släppa viltet och komma och leta upp mig istället.
OBS!! Fungerar bara om man har skapat en stark kontakt med hunden. Går ej om hunden inte är behov av dig och anser att dom klarar sig själva. Då kan viltet anses vara mer intressant.

Mitt i detta älg och annat gottluktande område så brister husse i uppmärksamheten p.g.a av ett telefonsamtal. Jag går och pratar i telefon och i ögonvrån ser jag en älg som står och glor på oss. Hundarna ser denna älg i samma stund som jag och sekunderna efter försvinner det en älg-röv och två hund-rövar ut i skogen.

Detta är en av dom två enda gångerna jag anser att man behöver höja rösten mot hundarna. Jag ropar ett bestämt NEJ!! Finnen (Navajo) stannar upp, tittar på mig, jag visslar till och han vänder tillbaka till mig. Men Schäfern (Diablo) fortsätter. Plötsligt så hör jag hur han gnäller och ylar till, han har insett att han inte har någon uppbackning längre, han är själv. Så han gör en STOOOR u-sväng och kommer tillbaka, ur skogen, bakom mig.

Innan Diablo kom in i vår familj så la vi inte så mycket energi på detta med jaktbeteendet. Navajo sprang ute i skogen ungefär 10 meter bort, och spårade, men han stack aldrig ifrån oss.
Sen kom Schäfer och vi hade lite samma inställning med honom, brydde oss inte, ignorerade honom när han gav sig iväg.
DET VA FEL!!
Det var, för det första, oansvarigt och för det andra så är jakt självbelönande. Vilket innebär att det kvittar vad du än säger och gör, hunden får sin belöning i jakten. Och nu när hundarna var 2 så fick dom uppbackning av varandra, vilket innebar att Navajo började jaga mer och mer.

När Diablo va runt 7-8 månader gammal fick han spår på en älg som han satte efter och 300 meter senare hade han ställt upp älgen i hörnet av en åker. Där fick han blodad tand och jag insåg att jag måste ta tag i detta problem och börja korrigera när jag märker att det är vilt på gång.

Jag började med att jobba på kontakten med hundarna, såg till att jag va det roligaste som fanns i skogen. Sen fick inte hundarna gå långt ut i skogen, ifrån skogsvägen, längre. Bara en 2-3 meter just för att dom vill helst göra nr 2 i högre gräs. Hade alltid hundarna framför mig, så jag kunde läsa kroppsspråk. Och när dom börjar vädra och spåra allt för intensivt så bryter jag dom med en inlärd korrigering (jag knäpper med fingrarna eller klappar ihop händerna) Om dom inte slutar spåra och vädra för hårt så kallar jag in dom, lägger dom ner, också sitter vi där i skogen några minuter tills hundarna lugnat ner sig.

Förutom incidenten jag skrev om ovanför (vilket jag tar på mig fullständigt p.g.a telefonsamtalet och den fruktansvärda mängden vilt som hade rört sig i området) så har inte hundarna jagat nånting. Det har dykt upp harar, rådjur strax framför dom och hundarna reagerar knappt.
Jag tror aldrig att man kan få bort jakten till 100 procent, det sitter så hårt i generna. Ungefär som att en okastrerad hane blir galen när en tik löper.
Däremot har vi fått det under kontroll och jag behöver aldrig känna att jag måste koppla hundarna p.g.a vilt.

*Ta tips ifrån allt och alla och utveckla det bästa för dig och din hund*    

Tycka synd om hunden.

Ibland händer det att någon "hund-ovan" råkar trampa en hund på t.ex svansen. Då brukar jag snabbt säga, -Tyck inte synd om hunden, bara gå vidare!
Det onda ögat jag får då, där kan man diskutera "om blickar KAN döda".

Många människor vill ju gärna sätta sig på huk, klappa om hunden och fråga hur det gick, d va inte meningen m.m.
Dom menar ju väl, ur en människosynpunkt.
Men är du orolig, känner hunden av det. Hunden är redan lite orolig (p.g.a att det har ont i svansen) och den blir mer orolig om du är det.
Klappar man då hunden så får den ju en belöning för att den är orolig.
Känner man dock att man trampade rätt illa så ska man ju naturligtvis kolla så hunden är okej.

Min bättre hälft har hand om klo-klippningen här hemma. Hon är stenhård med detta att inte tycka synd om hundarna. Hon använder alltid en lugn och mjuk röst, sätter sig på golvet och lägger hundarna på rygg emellan sina ben och sen klipper hon.
Nu är ju våra hundar vana vid detta så det är ju inga problem längre, men hon fick hjälpa några med en Rottistik, för ett tag sedan, som absolut inte ville få klorna klippta.
Här kommer nästa grej som också är viktigt i sammanhanget, hon låter inte hunden komma undan.
Rottisen kunde morra och visa hur mycket tänder hon ville men Sussie slutade inte för det. Hon fortsatte vara lugn och klippte vidare.
Naturligtvis så är hon inte dumdristig, läser hon att hunden eventuellt kommer hugga, så släpper hon ju upp den, men sen när hunden är lugn, berömmer hon det och börjar igen.

Jag läste något bra i Cesar Millans bok Leader of the pack. Ett fysisk och psykiskt extremt exempel på varför man ska hålla sig lugn och inte tycka synd om hunden.
Om hunden blir påkörd!
Springer du då fram och är hysterisk och orolig så blir hunden ännu mer orolig. När hunden är orolig så slår hjärtat fortare och blodet pumpas runt snabbare. Har hunden inre blödningar eller ett öppet sår så pumpas blodet ut snabbare.
Är du däremot lugn och sansad (så gott det går under omständigheterna) så blir hunden mer lugn och sansad och hjärtat slår långsammare.

En kväll för ett tag sedan fick vår Schäfer en knäpp. Varje gång jag nös (bara när jag nös) så kom han springandes med öronen bakåt och la sig vid mina fötter. Naturligtvis så grundar det sig i något jag har gjort, vet dock inte vad det kan vara?!
Men hur som helst så tyckte vi ALDRIG synd om honom, även om han såg orolig ut. Vi ignorerade honom. Vissa gånger så gick jag ut ur rummet precis när jag hade nyst, så han absolut inte fick något "beröm" av att lägga sig vid mina fötter. Nu, veckor senare, så bryr han sig inte längre. Eventuellt så lyfter han på huvudet bara! Slutet gott, allting gott.

*Ta tips ifrån allt och alla och utveckla det bästa för dig och din hund!*

Hundar och barn.

Idag har det kommit ungefär en halv dm snö, så tösera ska äntligen få prova sina pulkor som dom fick av farbror Tobias i julklapp. Förhoppningsvis så blir det en liten promenad så hundarna kan dra tjejerna i pulkorna.

Hundar och barn.
Jag har inte varit pappa så länge, bara ett år, så jag har inte så mycket erfarenhet i detta ämne.... än!
Men det jag tänkte skriva om är hemgång ifrån sjukhuset, när hundarna ska träffa barnen för första gången.

(OBS, detta är bara tips som fungerade för min familj, det betyder inte att det fungerar för er och era hundar. Alla hundar och människor är olika)

I min värld, när det gäller hundar och barn, så finns det inget utrymme för misstag. Jag tycker det är viktigt att allt blir rätt med en gång. Så det inte uppenbaras obehagliga situationer som sen kanske inte behandlas rätt.

Vi börjar ifrån början.
Mina töser ville ut ALLDELES för tidigt, hela 10 veckor för tidigt. Vilket innebär att vi låg på sjukhus i ungefär 2 månader, 1 månad innan och 1 månad efter födsel. Men när det började lida mot att få åka hem så började vi fundera på hur vi skulle introducera barnen för hundarna.

Vi hade ju inte träffat hundarna så mycket under denna tiden, bara några få gånger på parkeringen utanför sjukhuset. Så varje gång vi träffade dom så blev det riktigt stökigt med mycket skällande, hoppande och hög energinivå. Och det skulle ju inte passa sig riktigt om dom blev sådana när vi kom hem med våra små barn.
Vi började fundera på om hundarna inte skulle vara hemma när vi kom hem, utan att vi skulle hämta dom lite senare när vi hade kommit i ordning lite. Då kunde man ta det värsta "öset" i trädgården och sen låta dom träffa barnen när dom hade lugnat ner sig lite.
Men det va tråkigt. Vi hade ju inte träffat hundarna ordentligt på 2 månader och ville ju gärna att hela "flocken" skulle vara samlad!

DÄR tror jag vi tog rätt beslut!
Vi såg till att ingen blev utesluten, alla fick vara med!
Vi kom hem, öppnade dörren så hundarna fick komma ut och hälsa. Sen gick vi in och betedde oss att barnen alltid har funnits här. Naturligtvis så märkte ju hundarna att det var något nytt men det viktiga var att vi inte gjorde en stor grej av det hela.

Är du glad och går in i ett rum fullt med ledsna människor så tar det inte lång tid innan du också blir ledsen.
Likadant är det med hundar, till en viss del.
Hade vi kommit hem och varit oroliga och nervösa över vad som kommer hända så hade hundarna också blivit nervösa. Dom läser av och reflekterar det med en gång. Men eftersom vi va lugna; stabila och framförallt glada över att få komma hem, så blev hundarna det med. Sen när allt hade lugnat ner sig så lät vi hundarna komma och nosa och hälsa på tösera.

Återigen, detta fungerade för oss, men betyder inte att det är det bästa sättet för er.

Så........ "Ta tips ifrån allt och alla och utveckla det bästa för dig och din hund"

Framför, bakom eller vid sidan av?

Ett litet inlägg till idag, enbart för att jag är på hugget nu när jag har blivit av med "bloggar-oskulden"!

Jag gick en promenad, i skogen, med hundarna innan idag och kom att tänka på ett inlägg som jag läste på Fredrik Steens blogg för ett tag sedan.

Det gällde detta med att var man ska ha hunden under promenad.
Fredrik Steen ville gärna ha sin hund gående framför sig, medan Cesar Millan yrkar starkt på att hunden ska gå bakom och eventuellt vid sidan av.

Jag håller med båda två!!

Jag vill gärna ha alla hundarna framför mig när jag går i skogen (okopplat) för att kunna läsa av hundarna i alla lägen, till exempel om det är vilt på G. Förutsatt dock att det är bra sikt framåt.

Jag vill ha hundarna vid sidan av mig när vi går kopplat, av den enkla anledningen att man ska ha kontakt.
Går hunden bakom så har jag dålig kontakt och går hunden framför så har den dålig kontakt.

Sist men inte minst, när hunden ska gå bakom.
Jag har lagt "bakom" på kommando. Det innebär att hundarna ska gå bakom mig, i min takt, utan att stanna och nosa eller kissa och utan att gå förbi. Det har gjort att dom skiter i allt runt omkring såsom vilt, andra människor m.m. Dom är så koncentrerade på att följa mig.
Jag har nytta av det när vi går i skogen på en smal stig med dålig sikt framåt. Skulle vi få möte med folk och hund mitt i en kurva så är det jag som tar "smällen". Det blir inte hundarna som möter den andra hunden först. Jag tar mötet och förhoppningsvis kan jag leda mina hundar till ett lugnt och fridfullt möte.

Så.... Nu lägger vi ner blogg och HundTankar för idag.

"ta tips ifrån allt och alla och utveckla det bästa för dig och din hund"

Introduktion

Jag är en ung man på 30 år och har haft hund större delen av mitt liv. Enda uppehållet från hund var när jag flyttade hemifrån, gick in i något slags workaholic mode och hade helt enkelt inte tid med hund.

Första hunden i familjen va en gigantisk blandrashane. Jag kommer ärligt inte ihåg vilka raser det va i han men han va helt kolsvart och stor som en Sankt Bernhard. Efter det kom 2 stycken Schäfertikar som mina föräldrar tränade och tävlade på elitnivå med, (jag själv är uppvuxen i en blomsteraffär och på Marks BHK) samt en Västgötaspets tik, som vi tyvärr inte fick behålla så länge. Hund nummer 5 blev en Engelsk Springer Spaniel tik och månaden efter så tog vi över en Bichon Frisé som inte hade det så bra i sitt nuvarande hem.

Men Nu är jag välsignad med en Finsk Lapphunds hane (Navajo) på 4 år och en Schäfer hane (Diablo) på snart 3. Jag får även den stora äran att vara med och träna och uppfostra min systers Rottis hane (Diezel), Rottis/Amstaff tiken (Shiira) och svärmors fantastiskt stenhårda Chihuahua/Yorkshire hane (Elvis)
  

Finska Lapphunds hanen Navajo 

 Schäfer hanen Diablo

• Tänkte jag skulle förklara lite vad jag menar med psykologi, träning och aktivering.

Psykologi: Delvis att kunna läsa din hund och se vad den tänker göra innan den gör det. Kunna se på din hund om den är arg, orolig/nervös, rädd, glad m.m och tips på hur man kan göra för att få bort oönskade beteenden samt förstärka positiva beteenden. Kommer även ta upp en del människo/hund psykologi. Många människor menar gott när dom gör något visst mot hundar men hundarna uppfattar det inte på samma sätt.

Träning: Det är bara allmän vardagslydnad. Att få till en snabb inkallning, lära hunden att sitta m.m.

Aktivering: Jag tycker att man ska ge sin hund en promenad varje dag minst, men naturligtvis så ska man ju anpassa det efter ras och energinivå. Mina hundar har en relativt hög energinivå så dom behöver rätt mycket aktivering för att må bra. Jag försöker gå med dom varje dag och på helger och lediga dagar så tränar vi person/sak-sök och spår. En hund som har överskottsenergi hittar på saker för att bränna energi som tex, gräva, tugga på pinna, jaga fåglar i trädgården =) m.m. Ska även ge lite tips på vad man kan aktivera sin hund med inomhus eller ute i trädgården.