Men hur som haver, så märkte jag på hundarna att det va mycket rörelse i skogarna, dom stannade ofta upp och vädrade med hög svans och fokuserade öron. Och när nosen gick i backen så va dom väldigt energiska och uppjagade. Förutom på kroppsspråk så kan man se på tungan om hunden är uppjagad eller stressad.
Vit/röd tunga = "Normalt"
Illröd tunga = Fysiskt utmattad och trött
Lila tunga = Stressad eller uppjagad
När hundarna börjar bli lite uppjagade i skogen så brukar jag stanna, vända och gå tillbaka eller gå in i skogen och gömma mig, just för att dom ska komma på att jag inte är där bakom, släppa viltet och komma och leta upp mig istället.
OBS!! Fungerar bara om man har skapat en stark kontakt med hunden. Går ej om hunden inte är behov av dig och anser att dom klarar sig själva. Då kan viltet anses vara mer intressant.
Mitt i detta älg och annat gottluktande område så brister husse i uppmärksamheten p.g.a av ett telefonsamtal. Jag går och pratar i telefon och i ögonvrån ser jag en älg som står och glor på oss. Hundarna ser denna älg i samma stund som jag och sekunderna efter försvinner det en älg-röv och två hund-rövar ut i skogen.
Detta är en av dom två enda gångerna jag anser att man behöver höja rösten mot hundarna. Jag ropar ett bestämt NEJ!! Finnen (Navajo) stannar upp, tittar på mig, jag visslar till och han vänder tillbaka till mig. Men Schäfern (Diablo) fortsätter. Plötsligt så hör jag hur han gnäller och ylar till, han har insett att han inte har någon uppbackning längre, han är själv. Så han gör en STOOOR u-sväng och kommer tillbaka, ur skogen, bakom mig.
Innan Diablo kom in i vår familj så la vi inte så mycket energi på detta med jaktbeteendet. Navajo sprang ute i skogen ungefär 10 meter bort, och spårade, men han stack aldrig ifrån oss.
Sen kom Schäfer och vi hade lite samma inställning med honom, brydde oss inte, ignorerade honom när han gav sig iväg.
DET VA FEL!!
Det var, för det första, oansvarigt och för det andra så är jakt självbelönande. Vilket innebär att det kvittar vad du än säger och gör, hunden får sin belöning i jakten. Och nu när hundarna var 2 så fick dom uppbackning av varandra, vilket innebar att Navajo började jaga mer och mer.
När Diablo va runt 7-8 månader gammal fick han spår på en älg som han satte efter och 300 meter senare hade han ställt upp älgen i hörnet av en åker. Där fick han blodad tand och jag insåg att jag måste ta tag i detta problem och börja korrigera när jag märker att det är vilt på gång.
Jag började med att jobba på kontakten med hundarna, såg till att jag va det roligaste som fanns i skogen. Sen fick inte hundarna gå långt ut i skogen, ifrån skogsvägen, längre. Bara en 2-3 meter just för att dom vill helst göra nr 2 i högre gräs. Hade alltid hundarna framför mig, så jag kunde läsa kroppsspråk. Och när dom börjar vädra och spåra allt för intensivt så bryter jag dom med en inlärd korrigering (jag knäpper med fingrarna eller klappar ihop händerna) Om dom inte slutar spåra och vädra för hårt så kallar jag in dom, lägger dom ner, också sitter vi där i skogen några minuter tills hundarna lugnat ner sig.
Förutom incidenten jag skrev om ovanför (vilket jag tar på mig fullständigt p.g.a telefonsamtalet och den fruktansvärda mängden vilt som hade rört sig i området) så har inte hundarna jagat nånting. Det har dykt upp harar, rådjur strax framför dom och hundarna reagerar knappt.
Jag tror aldrig att man kan få bort jakten till 100 procent, det sitter så hårt i generna. Ungefär som att en okastrerad hane blir galen när en tik löper.
Däremot har vi fått det under kontroll och jag behöver aldrig känna att jag måste koppla hundarna p.g.a vilt.
*Ta tips ifrån allt och alla och utveckla det bästa för dig och din hund*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar