Hundar och barn del 2

Det har snart gått 2 år sedan det senaste "hundar och barn" inlägget. Ska absolut inte påstå att jag har mycket erfarenhet av detta med hundar tillsammans med barn än, men lite kunnigare är jag nog allt =)

Ifrån den dagen då Flickorna började krypa (Nellie hasa på rumpan =) så har jag varit livrädd att hundarna ska göra något emot dom. Att hundarna ska känna sig trängda, bli rädd eller arga och nypa ifrån.... eller ännu värre, om dom inte bara skulle nypa.... Jag vet att jag skulle ha svårt för att förlåta mig själv om jag lät något sådant hända.

Men om jag får skryta lite, så har vi inte haft EN ENDA incident på dessa 2 år!!
Inte ett morr, inte ett skall, inte ett gnäll, inte ett nyp!
Förhoppningsvis så är väl detta inget ovanligt i hundfamiljer, men jag vet hur mina hundar är ibland. Nu ska jag absolut inte framställa dom som aggressiva, på något sätt, utan det handlar mer om över-exalterade blandat med lite nervositet. Och även om dessa sinnestillstånd fortfarande finns, hos båda hundarna, så är det ingenting jämfört med hurdan Schäfern va innan vi började träna honom, innan Darling berättade att hon va gravid.
Så skillnaden är stor från då till nu och det är jag evigt tacksam för.

Ett  fel som jag tror barnfamiljer gör/tänker är det att dom VILL att barnen och hundarna ska bli "bästa vänner". Dom pressar på barnen på hundarna. Ungarna tycker det är jätteroligt att busa och leka med hunden, och föräldrarna tycker det är underbart, men föräldrarna har inte förmågan att se de tecken som hunden visar när den inte vill eller tycker det är obehagligt.

Vi har följt 4 "regler" här hemma och dom är ganska logiska och simpla.
1: Båda hundarna har 1 eller 2 ställen där dom får vara i fred, där Töserna (eller jag och Darling) inte stör dom
2: Hundarna äter alltid i fred bakom grindar där Töserna inte kommer åt.
3: När hundarna tycker att Töserna kommer för nära och det eventuellt känns obehagligt för dom så har dom lärt sig att gå undan, gå till sin plats och lägga sig. Sen är det upp till oss att kolla så Töserna inte följer efter.
4: Nu när Töserna kan springa (speciellt utomhus) så har vi alltid koll så hundarna inte jagar upp sig för mycket. Vi är alltid med så vi kan bryta/avleda hundarna i god tid.

Nu kan Töserna ge hundarna godis samt ställa ner matskålen till hundarna, och bara det bygger en bättre relation mellan alla 4. Det faller sig lite naturligt mellan alla 4 nu, hundarna vet att dom ska sitta innan dom får godis och det är nästan så att Töserna väntar med att ge godis tills hundarna satt sig =)

Navajo kommer ALLTID springandes till oss, med slätstrukna öron och glad svans, när Töserna gråter.
Diablo MÅSTE varje kväll, när vi ska gå och lägga oss, gå in i barnrummet och nosa på båda Töserna innan han finner ro och går och lägger sig.

Navajo och Linnéa

 

Navajo och Diablo

 

Nellie

 

Nellie och Linnéa