.
Diablo (Schäfer) är nu mera förvisad till 15 meter spårlina på promenaderna. Det är ju koppeltvång nu, men minns jag inte helt galet så får du ha hunden lös om du anser att du har såpass koll på hunden att det inte jagar.
Navajo (Finsk Lapphund) skiter fullständigt i vilt, det rör honom inte i ryggen, så han går löst hela tiden.
Diablo, å andra sidan, sätter gärna efter, t.ex ett rådjur om vi skulle överraska det bakom ett krön. Är jag då inte på hugget och bryter honom så så är han borta en stund.
Men jag har märkt att Diablo har inte en chans emot rådjuret, han kommer aldrig ikapp och det känns ju tryckt.
Men hur som helst så är det ju oförlåtligt, jag har ju ett ansvar att se till så han aldrig får chansen att jaga, där av spårlinan. Han har 15 meter att röra på sig åt alla håll plus att är det vilt på G så kan jag bryta honom på avstånd i rätt tid. Jag kan på 15 meters håll lägga fokus på mig igen, Diablo släpper rådjuret och när han tittar och går mot mig, får han rikligt med beröm.
Detta har visat sig vara väldigt effektivt. Nu vädrar han vilt, skiter i det, tittar på mig och börjar nosa i backen istället. Och det som känns riktigt bra är att han söker kontakt med mig innan han börjar göra något. Lite som att han vill ha min tillåtelse först, och det tycker jag är väldigt bra och framförallt viktigt.
Jag och min syster var ute på en promenad härom dagen. Min syster är näst intill höggravid så promenaden gick inte i något högt tempo plus att det blev många raster.
Detta lugna tempo gjorde hundarna väldigt avslappnade och dom lunkade fint och sakta jämte oss.
Men för att aktivera dom lite så hittade vi på lite saksök.
Vi platsade hundarna, min syster passade dom och jag gick ut några hundra meter, med en tennisboll, släppte den och runt ut till hundarna igen.
Först ut va Navajo. Han är riktigt duktig på detta så jag gjorde det riktigt svårt för honom (många vinklar)
Han sprang som en blådåre i skogen och spårade. Efter en stund så kom han ut utan bollen. Jag skickar in honom i skogen igen och en halv minut efter så släpper jag in Diablo också. Dom far runt så det skakar i träden, riktigt härligt att se, och efter en stund kommer Navajo med bollen, helt slut.
Sen la vi en omgång åt syrrans Rottis hane. Han är som en fjolårs kalv på grönbete när han ger sig iväg. Riktigt skön är han, sprudlar av glädje.
Syrrans Amstaff/Rottis tik har en jävla motor, så när hon gav sig i väg efter tennisbollen så yrde gräset bakom henne. Båda två hittar bollen väldigt fort.
Sen kommer vi in på Diablo!!
Har syrrans Amstaff/Rottis motor så är hon lugn jämfört med Diablo. Han står på bakbenen, bunden i en björk som böjer sig, och ylar och "skriker". Och varje gång jag släpper på honom så tänker jag att det är sista gången jag ser honom, han kommer springa till världens ände. Men jag har fel. Han kommer ALLTID ut med bollen, alltid själaglad!
Från vänster: Navajo (Finsk Lapphund) Shiira (Amstaff/Rottis) Diazel (Rottis) Diablo (Schäfer)
Skönt det känns att efter ca 2 månader utan internet (lika med inget bloggande) så får jag äntligen iväg ett litet inlägg! Kommer snart ett till, garanterat!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar